Berättelse ur livet
När jag övningskörde för att ta mc-körkort hade jag en oerhört tålmodig lärare. Han var rolig och entusiasmerande, och tjejen och jag som övningskörde tillsammans (på varsin hoj alltså) älskade de små pauserna vi tog under övningspassen, när körläraren berättade roliga anekdoter från hojturer.
Vi blev mer och mer sugna på att göra egna spännande långturer och få uppleva den hisnande frihetskänslan.
Läraren ville att vi skulle bli skickliga på kurvteknik, effektiv körning, säkerhet, kontroll på hojarna även i låga hastigheter (manöverövningarna... såå tråkiga och tjatiga) och han ville samtidigt att vi skulle ha lite jävlar anamma när vi körde.
Han var väldigt angelägen att vi skulle våga köra på alla typer av vägar och på alla typer av underlag, så han lotsade in oss på små kurviga grusvägar, där vi skulle förbättra vår körteknik. Ingen av oss var så väldigt frejdig, utan vi körde lite förståndigt på grusunderlaget, tyckte vi. Körläraren slet sitt hår och tyckte att vi var överdrivet försiktiga, så vi försökte öka farten. Med bruten röst konstaterade han att vi nästan kom upp i 30 km/h på raksträckorna. Vi försökte verkligen göra honom glad och köra lite mer "wild and crazy", men han tyckte fortfarande att vi var alldeles för försiktiga.
En dag när vi skulle in på grusvägen igen bestämde jag mig för att satsa järnet, så jag kastade mig med dödsångest i hjärtat in på vägen, och tog kurvorna med dödsförakt och gruset sprutande om däcken. Det lönade sig, för körläraren nästan grät av lycka och med hes röst förkunnade han att nu "hade jag visat lite jävlaranamma".
Peppad av hans reaktion fick jag fart på hojen på väg tillbaka till bilskolan, så jag körde konstant 90 på hela långa 70-sträckan mellan Tullinge och Västerhaninge, och han var blek men samlad när vi kom tillbaka till skolan, och så sa han att han inte ville dämpa min nyfunna fartglädje, men han hade varit lite rädd för att det skulle var en fartkontroll någonstans på vägen.
Jorå, jag fick körkortet till slut...
Fia
Vi blev mer och mer sugna på att göra egna spännande långturer och få uppleva den hisnande frihetskänslan.
Läraren ville att vi skulle bli skickliga på kurvteknik, effektiv körning, säkerhet, kontroll på hojarna även i låga hastigheter (manöverövningarna... såå tråkiga och tjatiga) och han ville samtidigt att vi skulle ha lite jävlar anamma när vi körde.
Han var väldigt angelägen att vi skulle våga köra på alla typer av vägar och på alla typer av underlag, så han lotsade in oss på små kurviga grusvägar, där vi skulle förbättra vår körteknik. Ingen av oss var så väldigt frejdig, utan vi körde lite förståndigt på grusunderlaget, tyckte vi. Körläraren slet sitt hår och tyckte att vi var överdrivet försiktiga, så vi försökte öka farten. Med bruten röst konstaterade han att vi nästan kom upp i 30 km/h på raksträckorna. Vi försökte verkligen göra honom glad och köra lite mer "wild and crazy", men han tyckte fortfarande att vi var alldeles för försiktiga.
En dag när vi skulle in på grusvägen igen bestämde jag mig för att satsa järnet, så jag kastade mig med dödsångest i hjärtat in på vägen, och tog kurvorna med dödsförakt och gruset sprutande om däcken. Det lönade sig, för körläraren nästan grät av lycka och med hes röst förkunnade han att nu "hade jag visat lite jävlaranamma".
Peppad av hans reaktion fick jag fart på hojen på väg tillbaka till bilskolan, så jag körde konstant 90 på hela långa 70-sträckan mellan Tullinge och Västerhaninge, och han var blek men samlad när vi kom tillbaka till skolan, och så sa han att han inte ville dämpa min nyfunna fartglädje, men han hade varit lite rädd för att det skulle var en fartkontroll någonstans på vägen.
Jorå, jag fick körkortet till slut...
Fia
Kommentarer
Trackback
